Ordet ekonomi härstammar från Aristoteles och gammalgrekiskans ”oikonomia” som betyder hushållning eller förvaltning.
Han använde även ordet ”chrimatistiki” där målet var monetär ackumulation för sin egen skull. Idén chrimatistiki gjorde att pengar fick ytterligare en roll förutom att vara ett betalmedel. Pengar blev då en produkt som kunde säljas/hyras ut.
Aristoteles poängterade särskilt det omoraliska i att låna ut pengar på andras bekostnad. En konsekvens var att detta utlåningssystem var att man avhumaniserade människor och gjorde dem till enbart en funktion för att tjäna pengar.
Idag skapas pengar genom utlåning/ränta som sedan används i konsumtionsflödet. Det som inte diskuteras så mycket numera är att med varje ny krona som skapas med ränta, ökar även ränteskulden i samhället. I ett lån ingår både kredit och ränta som ska betalas tillbaka.
I princip är det en skuld som det inte finns pengar att betala av med för om vi amorterade krediterna med alla pengar som finns så skulle priset på krediterna (räntan) fortfarande finnas kvar som en skuld.
Observera att detta resonemang handlar om alla existerande pengar i världen, inte en enskild individs kredit + ränta som kan betalas av med pengar som kommer till individen genom lönearbete, försäkringar, bistånd, arv med mera. De pengar som redan är i omlopp inom produktions-/konsumtionsflöden är ju redan skapade genom krediter så varje liten del av penningmängden är redan skuldsatt genom ränta.
Ränteekonomin (chrimatistiki) utarmar hela det ekonomiska systemet i och med ackumulationen av pengar. Många kapitalägare hävdar att de bidrar med att skapa arbete men arbetet blir då en funktion för att hela tiden betala av ränteskulden som följer på kapitalägarens idé att tjäna pengar på sina pengar.
Ständig ackumulation gör att produktionen (privat/offentlig) tvingas till ständig effektivisering/rationalisering vilket gör att man inte tar hänsyn till varken miljö eller människa.